martinochtheresenyazeelandsblogg

Jag bestamde mig for att sluta pa mitt jobb en vecka tidigare. Sa nar Martin och Gabi slet hart pa respektive jobb gav jag mig ut och vandrade i fem dagar. Tanken var att jag skulle vandra helt sjalv. Vilket jag aldrig gjort tidigare, sa jag tankte att det kunde vara en bra erfarenhet och intressant att gora det. Det gick dock inget vidare.
Dag ett traffade jag Colin och Joe fran England. Dag tva var det Phil fran Holland. Dag tre Jenny fran Australien och dag fem Phil igen och aven Ad och Kira fran USA. Dag fyra var alltsa den anda dag jag faktiskt vandrade helt sjalv. Men det har absolut inte gjort nagonting. Vandringen var helt fantastisk och jag har dessutom haft turen att bara vandra med manniskor som varit rejalt valtranade. Det gjorde ju att jag kande mig annu mer i oform, efter mina senaste tva mander bestaende av pizza i baren och tyvarr inte sarskilt mycket rorelse. Men det gjorde ocksa att jag kunde halla en ganska bra takt och dag tre nar jag vandrade med Jenny var det sarskilt nodvandigt. Vi vandrade i omkring elva timmar den dagen och da ar var en timma langa lunch inte inberaknad. Det var det dock helt klart vart.
Vandringen jag gjorde heter Rees Dart track och ar fyra - fem dagar lang. De flesta gor den pa fem dagar och gor precis som jag gjorde, en endagsvandring dag tre. Dag ett vandrade jag alltsa upp till en stuga, Shelter rock hut, och dag tva vidare till Dart hut. Dag tva vandrade vi bara i fyra timmar, aven fast det var mer stigning an dag ett. I Dart hut lamnade jag de mesta av mina grejer och tog bara med mig varma klader och mat for dag tre. Aven om hela vandringen var fin, sa var det anda dag tre som gjorde den. Vi vandrade forst upp till Cascade saddle och bestamde oss dar for att gora ytterligare en stigning. Det slutade med att vi kom upp till nagot som kallades Pilon och ar 1800 meter over havet. Det rackte for att utsikten skulle vara fantastisk. Dessutom har jag en sarskild forkalek till att ga over tradgransen.

Nar jag kom hem igen blev det ingen vila. En eftermiddag fick vi till att ta det lugnt. Men sen var det dags att borja packa och stada. I sondags flyttade vi och nu bor vi hos Toshi igen. Han ar en angel. Jag vet inte hur manga ganger han raddat oss och nu gor han det igen. Det ar valdigt trangt och varre blir det. Just nu bor vi dar, fyra amerikaner (jattetrevliga) och en Osterrikare ar pa vag och sen bor ju Toshan sjalv dar ocksa (i en liten tvaa). Men det ar ganska harligt faktiskt :)

Efter att vi flyttat begav vi oss nasta dag av till Doubtful sound pa en kryssning. Jag tyckte det lat lite som nagot av en slags pensionarsresa. Men det var det anda sattet att ta sig dit. Jag hade dock helt fel. Det var otroligt. Gabi och Martin fick lungna ner mig lite nar jag helt oavbrutet satt och sa "oh, this is like a fairytale". Men det var det verkligen. Jag ska starx ta och lagga upp lite bilder sa att ni i alla fall kan fa en aning om hur det var. Aven om bilderna pa langa vagar gor det rattvisa. Pa kvallen hade jag och Martin informerat besattningen om att det var Gabis 20-ars dag. Vi var helt sakra pa att de glomt det och jag sag hur ledsen Gabi sag ut nar de sjong for en annan i besattningen. Men till sist sa de "hon kanske tror att vi har glomt det, men vi har faktiskt en annan som fyller ar idag". Det blev till slut battre an vi kunnat hoppas pa och Gabi storgrat. Det kommer att bli svart att splitta var lilla familj, vilket kommer att ske ganska snart nu. Jag och Martin har sagt att vi ska akta oss for att stanna for lange har och bara hanga. Lite mountain bike ska det bli och sen har vi bestamt oss for att bege oss ut och vandra i narheten av Doubtful sound. Man kan faktiskt gora det. Men vi har bestamt oss for att vi vill gora det tillsammans som en sista grej. Lite kanns det som vi hela tiden skjuter upp vart avsked. Men samtidigt ar det ocksa av sakerhets skal vi vill vandra tillsammans. Om det ar nagot jag lart mig av alla jag mott under vara vandringar, ar det att inte ta risker.

Jag vet att jag varit ganska inaktiv pa den har bloggen, igen. Nu ar jag ganska trott pa det dar med resumeer. Ni som har facebook har kanske redan sett att jag den senaste manaden hunnit med bade ett bungy och ett fallskarmshopp. Min reaktion pa bungyt var inte riktigt vad jag vantat mig. Det ar ganska intressant att se hur man sjalv reagerar. Det var som nagon instinkt inom mig sa "Nej, Therese du dor om du hoppar ner dar". Jag holl karmpaktikgt tag i min instruktors ena finger och var nara graten ett tag. Men sen insag jag att har star jag och nastan grater, nej herregud nu far jag ta tag i mig sjalv. Sa jag hoppade. De tva forsta sekunderna var lika laskiga som att sta dar. Men sen kom tre sekunder som knappt gar att beskriva. Att bara falla rakt ner utan nagot som haller en tillbaka. Jag tanker inte ens forsoka beskriva det. Men jag skulle kunna gora det flera ganger till bara for att fa uppleva den kanslan igen. Fallskarm var ocksa underbart men faktum ar att den kanslan gor att jag foredrog bungyt. En annan kul sak ar att bungy ar faktiskt percis det Martin och Gabi gor just nu.

Nu ar jag alldels for hungrig sa jag ska lagga upp lite bilder och sen maste jag hitta mig natt att ata. Jag ska forsoka battra mig och kommer forhoppnigsvis hinna skriva nagra fler inlagg innan vi landar i Sverige igen den 9e juni ;)



Rees Dart track



Doubtful sound





Familjen






Ha det sa bra!

Therese