martinochtheresenyazeelandsblogg

Ja hej igen da,

Nu ar det min tur att skriva lite har. Hall i er, for har kommer min fantastiska resa fran Bluff till Napier!

Den borjade dagen efter jag och Therese hade paborjat vara terapeutiska solo-resor. Min dag borjade med Bluff, som populart ar Sydons sydigaste punkt.



Det ar den saklart inte. Sydons sydligaste punkt heter Point nanting-jag-inte-kommer-ihag. Den ligger ute i ingenstans. Jag akte saklart dit och sag den. Om man tar den alternativa rutten till Dunedin, svanger av pa den alternativa rutten till den alternativa rutten och sen svanger av den nagot storre grusvagen in till den nagot mindre och kor 6 km sa kommer man till ovan namda sydspets. Inga bilder togs tyvarr.

Jag akte alltsa upp genom ett omrade som skulle vara spektakulart: The Catlains. Det var det inte. Det sag ut som vilken kust som helst pa Nya Zeeland och bestod av skithalor som den har:



Valkommen till Otara.

Det var vackert ocksa saklart (kusten i NZ ar valdigt vacker i allmanhet):



Jaja, hur som helst. Jag kom alltsa slutligen till Dunedin och stannade dar i ett par dagar. Jag akte till Otago Peninsula som ligger en bit utanfor Dunedin for att titta pa albatrosser och pingviner. Jag stod och fros anda in i skymningen, men tillslut sag jag nagra sma menlosa Blue Penguins:

     

En morgon ringde jag Therese och skulle prata om en obetald p-bot. Konversationen gick ungefar sahar:

M: "Hejhej, var ar du?"
T: "Jag ar pa Otago Peninsula, var ar du?"
M: "Jag ar i Dunedin... Jaha, detta blev ju lurigt. Vi som skulle resa solo..."
T: "Mmm... Vart ska du sen da?"
M: "Jag ska till Christchurch. Jag ska bo hos Dylan [kille vi motte i Qtown]"
T: "HAHAHA! Gissa vart jag ska?"
M: "Naaae. Christchurch?"
T: "Och gissa vem jag ska bo hos?"
M: "Dylan?!"

Vi beslutade salunda att resa tillsammans upp till Christchurch. Dessa filurer var med i bilen: Tessan, Martin som njuter av kyckling och Kiah och Justin fran Kanada/USA.

     

Och vilken resa sen! Vi akte och tittade pa runda stenar:


           

De var fett runda.

Val i Christchurch akte Therese vidare med Justin och Kiah till Nelson. Jag stannade kvar och hangde med Karin som kom akandes fran Aussie. Jag glomde ta bilder pa henne sa ni far hitta pa. Jag tog en cykeltur ocksa:

  

Vi cruisade vidare mot Nelson (haha, jag hade inte tankt att aka dit men nar man plotsligt har tva som vill dela bensin med en kan planer andras). Vi akte over Arthur's Pass som var en fantastisk tur. Vi snubblade over nagra kanda stenar. Omradet kallas Castle Hill och ni som klattrar vet vad jag pratar om. Bouldering i varldsklass:

  

Vi drog vidare och sag en hel del spektakulart, till exempel lite sant har:



Till sist kom vi till Nelson och Karin och hennes tyska polare Cristina drog ner langs vastkusten med nagra de traffade. Sjalv akte jag pa en cykeltur:

  

Dagen led mot sitt slut. Jag hittade plotsligt en couchsurfing-host i Wellington, sa jag korde gasen i bott till Picton for att hinna med 10:25-farjan. Jag kom dit 40 min efter final check-in, men det gick bra anda. Ellen fick aka pa tagdacket:



Jag har inga bilder fran Wellington. Jag gick iaf till Te Papa som ar Nya Zeelands nationalmuseum. Val vart ett besok. Jag tillbringade sakert 4 timmar dar.

Nu till min sista spektakulara handelse. Idag akte jag forbi en sjukt random hala: Norsewood. Den (och narliggande Dannevirke) ar gamla skandivaiska bosattarorter! Kolla in bara:

          

Nog for denna gang.

Over 'n out!


Martin

"This is Therese and Martin from Sweden. They have just done the Dusky track. If you've done that track you can do any track in New Zealand. It's hard not only physically, but psycological because of all the mud and sandflies".


Eftersom en viss Martin gav mig vissa antydningar om att det skulle droja lange med detta blogginlagget och att jag kanske aldrig skulle fa tummen ur, ar jag sjalvklart tvungen att bevisa motsatsen.
Tillbaka till saken. Jag borjade fran slutet da vi faktiskt till sist lyckats bli klara med den evinnerliga tracken. Jag ar glad att jag gjort den, men jag skulle aldrig dromma om att gora den igen. Att ha lera upp over knana var nagot man vande sig fort vid. Att hoppa i blota, iskalla kangor varje morgon och att bli halvt uppaten av sandflies tillhorde ocksa vanligheterna. Men sa har det ocksa vart otroligt vackert emllanat. Vi har gatt igenom fantastisk natur som bara finns har. Langt ifran alla civilisation och pa stallen som bara gar att na om du vandrar. The Dusky track gar ignom Fiordland, en nationalpark i size med Skane, dar det finns en enda vag. Vi valde att vandra norrut och borjade fran en sjo som heter Lake Hauroko. For att ta oss till tracken fick vi aka bat over sjon. Bara sjalva batturen var en mycket trevlig upplevelse. Kanske inte bara for att den var rolig i sag nar det guppade rejalt och vi akte igenom ett trangt sund, utan pa grund av Heather. Heather ar 65 ar och valde att gora den har tracken helt sjalv, nagot som jag ansag var att ta mig vatten over huvudet. Ibland funderade vi pa om hon hade vingar eller teleporterade sig mellan stugorna. Nar vi satt dar pa baten skrattade/fnissade hon sa hjartligt att jag blev alldeles lycklig bara av att se henne och jag kunde inte sjalv sluta skratta.

Vi gjorde tracken pa nio dagar, med en vilodag in emellan nar vi var framme vid sundet. Vi har vandrat upp och ned for berg och ibland var det sa brant att vi fick halla ta i rotter for att kunna ta oss ned. Ibland var det t.o.m. sa brant att de hade satt upp kjedjor (och da ar det BRANT nar det galler Dusky track). Dag tre tog det oss over fem timmar att klattra ned pa ett stalle. Efterat kande jag att jag var ganska klar med the Dusky track och borjade fundera pa varfor jag fatt for mig natt sa otroligt dumt som att gora den vandringen. Men sa dyker Heather upp och sager med ett stort leende "Oh, wasn't it a lovely day today?".

Var vilodag bestod mestadels av fiske (Pappa, de hade faktiskt redan fiskeutrustning dar sa det blev som du sa anda :) ). Jag hade tyvarr ingen lycka, men Martin fick upp var middag. Sjalvklart har tracken inte bara varit jobbig. Ibland var den helt fantastisk (sarskilt nar den tog slut). Som att vi at farsk fisk till middag tre av vara dagar dar. Alla trevliga jagare som blivit ditflugna med helikopter och som inte kunde sluta bjuda oss pa mat. Vi fick kakor, ost, rom och cola, ol och till och med en ficklampa som man har pa huvudet (det gar utfor med min svenska, har totalt glomt bort vad det heter). Vi traffde en hel del trevliga manniskor och eftersom det var sa fa av oss, blev det en valdigt bra gemenskap.

Sa till sist pa den nionde dagen kom vi ut och jag ska sluta dar jag borjade. Den sista delen av vandringen far man ga pa en grusvag (den enda vagen) och nar vi kom dit fick vi lift med en turistbuss. Busschaufforen fragade vad vi hette och vart vi kom fran och sen sa han ovan namnda citat i micken. Vi var rejalt nojda da :)
Vi hade faktikst ett valdigt bra slut pa var vandring. Manniskorna i West arm, dar vi slutade, var valdigt oppna och schyssta. Vi lyckades t.o.m. fa duscha pa ett hostel som egentligen endast ar for arbetarna. Jag kan utan tvekan saga att det ar en av de basta duschar jag nagonsin haft. Nasta morgon kopte vi frukost pa samma stalle och hade nagra harliga timmar i solen innan vi tog baten tilbaka till civilisationen och verkligeheten igen.


Jag vet att detta blogginlagg tyvarr blev annu senare an vad tanken var. Men ni far ursakta helt enkelt. Tyvarr kan jag inte saga att det lar bli nagon andring pa saken. Idag aker jag till ett yoga retreat och kanske stannar jag dar i fem dar , kanske i tva veckor (jag har en kansla av att de inte har nagot internet dar). Efter det har jag nagra dar i Wellington inplanerade och sen bar det av till Samoa tillsammans med Martin.
Och efter det sa ar vi faktiskt snart hemma igen :)


Herregud vad trott jag blir. Nu tanker jag helt enkelt inte ge upp. Jag trodde att det skulle fungera att ladda upp bilder har, men jag kunde tydligen inte ha haft mer fel. Jag tanker posta det har inlagget i alla fall, sa far det bli bilder nasta gang :(


Therese